tomma rader

jag undrar vart jag varit,om jag inte skulle stått där jag är står idag. jag skulle antagligen fummlat runder hos främmande ansikten, älskat timmar och minuter bland äckliga lakan och sett till att jag inte missande någonting, bara för att inte ensamheten skulle tränga sig under naken hud. Jag hade ramlat omkring på höga klackar i hopp om att bli tagen för något vackert. Jag hade fortsatt se ångesten som någon smal vacker varelse och låtit paniken riva sönder hud med bara naglar och stora hårtussar fallit ner på badrumsgolvet. förmodligen hade jag fortsatt plåga mitt försvarslösa "jag". jag hade fortsatt gömma mig bakom hörn, skrattat åt ord som haglade över mig. jag hade stått där jag önskade att hela världen kunde välja åt mig, och visst gör man det fortfarande, skillnaden är att jag står på egna ben nu. jag har rivit muren som hindra hjälpande händer att nå fram, sträckt på ryggen och sänkt garden. jag försöker inte längre springa ifrån mig själv, börjat ta ord som "kasta inte bort något så vackert" på allvar och börjar inse vad man bör hålla hårt i. och tro mig, jag håller hårt i det som fått, och fortfarande får mig på fötter igen. för visst har man fortfarande dagar då man råkar tappa greppet, och visst har man dagar som får en att tappa balansen. skillnaden från nu och då, är att det inte längre beror på någon som skrattar en rakt upp i ansiktet för man inte var stark nog, inte heller beror det på ens egna hatord mot en försvarslös spegelbild som bara försöker visa upp det vackra som man själv ignorerar. vägen har varit krokig, snårig och väldigt lång, men jag står stadigt i mina klackar, huden är inte längre ett offer för paniken och ångesten ser jag inte längre som något som skulle skada mig själv så igen. aldrig.