Flickan och kråkan

Denna eviga återvändsgräns. Lämna mig ifred och visa mig vägen i stället.

Jag gråter bara i regnet

Livet.
En klump med celler som utformas och specialiseras. Vi föds och vi dör. Det är oundvikligt.
Livet gör så förbannat ont att leva. Samtidigt är det alldeles fantastiskt och det enda vi
har att faktiskt kämpa för. Vi har egentligen ingenting mer än våra liv att hålla fast vid.
Att slå knogarna blodiga för och skrika oss hesa för att upprätthålla.

Jag har sett hur dom gör. Dom som inte står ut. Jag har varit en sån själv. En människa som lever i gråskalan mittemellan skrattet och gråten.
Jag vet hur förbannat hopplöst det är.
Mina ben har gett vika i regn och jag har legat där på våt asfalt bara för att livet är så jävla hopplöst, så jävla meningslöst.
Jag har tagit stryk och slagit tillbaka. Jag har vänt andra kinden till i brist på ork.

Jag skulle inte ändra på nåt. Jag skulle inte ge tillbaka ett enda ärr, jag skulle inte ge tillbaka en enda tår.

Dessa köer

Jag lyckas alltid välja fel kö. Alltid! Tar den som ser ut att gå snabbast men tro fan då att något händer. Då gör jag nästa drag. Jag bytar kö. Min "gamla" kö rör helt plötligt på sig och i min "nya" kö går kassan i sönder eller pensionären letar efter kuponger i plånboken.

Ha en kassa öppen så slipper jag välja.

Min Carro

Idag sms:a jag Carro. Caroline Holst jag umgicks med varje dag i skolan. Hon som tvingade mig till körskolan trots jag surade som en bebis. Hon som åkte inlines med mig i skolan och fick se mig landa i hundbajs. Hon som satt med mig på varje lektion och försökte koncentrera sig. Hon som alltid föll för mitt trams mitt i lektionen med att rita och läsa skvallerblaska. Hon som gjorde mig sällskap varje morgon med att säga"amen va fan, PROV? Idag? jag har inte läst på..." Hon som drog igång 3an projekt, sy dockkläder(!) Hon som låg i sängen efter en överraskningsresa till Göteborg medan jag hade feber. Hon som fick tillbaka en resa utav mig och den tog vi igen med både fyllor och skrapade knän. Hon som alltid funnits där. Hon som alltid har ett skratt med glädjetårar, hon som pappa beskrev som "en riktig kompis" och att jag aldrig skulle släppa henne, hon som fanns för mig när jag hade strul i kärlekslivet, som sa "du förtjänar bättre". Hon som var min klippa i svåra tider. Hon som kunde se att något var fel utan att jag ens sa något, hon som kunde se rakt genom min själ och säga "vad är det?", hon som kan ha en aggressiv ton men inte mena det, hon som aldrig vill någon något ont, hon som har släpat hem en efter en hård kväll, hon som har en mamma som är så bra och en bror som är sötast i världen, en pappa som påminner mycket om min egen och andra syskon som är lika fina som Carro.


"lämna mig aldrig, jag klarar mig inte utan dig"
Det kortet från dig min vän, hittade jag när jag flyttade.
Vi kan leva utan varandra, men vi vill inte.

sommar och sol

Trots att vi har den mildaste vintern, EVER! kan man inte låta bli att längta efter brunbrända ben och ett svalkande hav.

nyårslöften

"Lika trevligt varje år när halva Helsingborgs befolkning får för sig att börja träna gym. Får väl stå ut en månad tills de har givit upp igen."

Kunde inte sagt det bättre själv, bror.
Snälla ni, kom på något annat. Något nytt.

Jeffrey Campbell

Jag har ju glömt visa er mina älsklingar jag nästan vägrar ta av mig.
Dom är med mig på stan, på dansgolven och nästintill i sängen.

Säg hej!

2011/2012

Jag ska göra som alla andra och göra en tillbaka blick på 2011...
Nä det ska jag inte.
1. Jag är inte som alla andra
2. Jag orkar inte
3. Största anledningen är för jag inte minns när jag gjorde vad. (Hur kan ni hålla koll på allt?)

2012 kommer bli minst lika grymt. Om inte bättre.
Jag har kvar mina underbara finaste vänner. (Ni är bäst!)
Jag firar snart 2 år med finaste Tom (vilket är helt jävla otroligt. Hur har han orkat?)
Vi har nya planer som ska smidas och jag känner mig så redo för nya upplevelser.