när man undrar

http://dollyblond.se/?p=3592

ibland undrar man.

graffitti

mindre jobbig dag idag.
christin är tillbaka och hon jobbar i 190, blir stressad bara av att titta på henne.
brun var hon också. men de blir dom flesta i 40 graders värme skulle jag tro.

graffittikväll med tjejerna ikväll, gott & mys!
öppning imorgon- mindre mys!
simma imorgon- toppen!

jobbigt dag och när chefen talar

kom till jobbet idag, var där 30 sekunder, sen ville jag sjunka genom jorden, dra täcket över huvudet och låtsats som denna dagen aldrig skulle upplevas.
men efter att jag tagit mig själv i kragen och insett att 5 barn står och rycker mig i byxorna och är helt förtvivlade.
Frågar om Malin inte dykt upp än.
"hon ringde för en halvtimme sen, hon har kräkts"
efter att ha skrattat till lite och fråga om dom skämtade insåg jag på deras miner att det var dags att kolla hur många barn vi blev idag.

inte en enda som var ledig,
inte en enda som var sjuk.
& inte en jävel som vaknat på rätt sida heller.
jo, kanske en. av tretton.

jo, dagen har varit skit. känner mig värdelös för man känner att man inte räcker till.
eller rättare sagt, famnen kan inte hålla tretton samtidigt, och dessutom räcker det att jag går och bär på en för länge sen känns det som jag brutit ryggen.
eller något i den stilen.

efter jobbedagen var det möte, som om inte jag hade fått nog för idag.
men mötet gjorde min kväll.

chefen: får jag prata lite om dig Therese? äh, jag gör det ändå.

här har vi ett exempel på barnskötare, som är helt fantastisk. Det har varit hon och malin nu i 3 veckor, då Christine varit i Thailand, och jag ber er, bara gå ut och kolla deras barngrupp. bara gå in där och beundra.
jag kan tänka mig att inte ens hälften av dina klasskamrater therese, gör ett lika bra arbete som du gör varje dag. eller det är jag säker på att dom inte gör. och jag hoppas du själv inser hur stort och fantastisk arbete du gör här på tolvåkers förskola"

och det var inför hela tolvåkers personal, och alla sitter och nickar och håller med chefen.
gissa om det värmde.
och gissa om jag memorera varenda litet ord och la det på minnet :)

tomma rader

åter igen skriver jag utan en aning om vad jag vill säga.
jag antar att jag vill försöka skriva ner all förrvirring och förtvivlan på tomma rader utan innehåll.
Det känns som jag inte får ner ord, utan får fram känslor genom ångest och panik, något bara jag förstår mig på.
och vi har ju kommit fram till att jag kan vara jävligt svår, det erkänner jag. Det är inte många som förstår sig på mig när dom väl lärt känna mig, men sån är jag.
Jag behöver inte gå in på detaljer, för ni som vet, ni vet vad jag försöker få fram.
När man kommer till den stunden då man bara vill klösa upp sin kropp med bara naglar, dra loss stora hårtussar, ge sig själv en eller två käftsmällar i förtvivlan om att få känna om det känns värre än saknad, förvirring, längtan, förtvivlan, panik, ångest, på en och samma gång, det är då man inser att man kanske skulle sänka garden och våga släppa in de som vill försöka förstå.

jag vill inte gå in på någon närmare självbiografi av något slag, eftersom det är svårt att sätta ord på allt.
jag kan säga så mycket som att jag inte lyfte ett finger för att ens försöka göra mig hörd för några år sedan. Jag önskar att jag redan då byggt upp min mur av försvar som hade kunnat rädda mig från en avtrubbad spegelbild och dålig självkänsla.
hade jag inte fel hårfärg så var jag för smal, var jag inte för smal så var jag äcklig. ja ni förstår.
och jag bara stod där, och lät allt hagla över mig.
nästan lite skrattretande idag men jag känner nu hur gråter står mig upp i halsen.
men på något sätt har jag alltid lyckats vända ryggen till, sätta upp en fasad och låsats som om ingenting hade hänt.
jag antar att jag redan då aldrig skulle visa mig svag.
ta hand om dina tankar nu
förvara dom där inger ser
och sedan vet du hur man överlever
man sitter bara tyst och ler
det var väl ungefär så jag resonerade.
men jag skriker inte längre mig hes, de gjorde jag alltid förr bakom stängda dörrar. och jag skakar inte längre i otakt till musik.
visst skaver fortfarande själens alla kanter när jag knappt vet vem jag är och vem jag var.
och som jag skrivit i tidigare text, är det ganska ironiskt att det krävs så lite för att förstöra sig själv.
jag önskar jag kunde berätta mer ingående, att jag kunde sätta ord på mina andetag.
men visst vet vi, att ångest sliter hål på hela jävla själen, och att de finns andetag som gör så ont att dra, att man hellre vill lägga sig ner, och bara sluta.
Jag försöker fortfarande förklara hur jag trampade snett i livet med rätt ord.
hur jag lät meningen "men herregud, du är rätt död nu" svetsas fast på min näthinna, och hur jag accepterade att bli nedtryckt när jag redan legat ner, slitits i stycken för att sedan begravas levande.
Jag ska inte låta tragisk på något sätt, jag överbelastat inte längre av ett besegrat förflutet, och jag har vunnit över alla väldens hinder.
jag vet en del om återhämtning, jag har säknt garden och tagit emot hjälpande händer för första gången.
och ordet "otillräcklig" rör mig inte i ryggen längre.
aldrig någonsin.

när man har en emma i livet

http://www.facebook.com/video/video.php?v=1057440468904&subj=786120014

"men emma! du filmar.
ååååh"

bio

mammut.
se den!





om ni vill somna och inte fatta handlingen.

tomma ord, ingen handling, ingen bakgrund.

bara ord.

du har tappat stinget
och det gör ont att se
hur du faller
mitt på ljusa dagen
hur du faller
om och om igen

du säger att det är värst nu
du måste få någon slags hjälp
jag sitter ensam i en låst korridor
och väntar på deras dom

jag har inga ord kvar att ge dig
ingen tröst om att det går över
det tar tid och du måste orka
resa dig upp ibland
det finns tydligen hopp om en framtid
säger tanten i vita rocken
vi skrattar till och röker bort
lukten av sjukhus

du svimmar av någon gång ibland
och bli apatisk nu för tiden
förr andades vi ikapp
som att luften inte skulle räcka till
numera andas du knappast alls
och det tär på mina tårkanaler
att veta om hur dina fimpar
bränner bort huden från dina armar
som att huden inte kan skydda ditt hjärta
från all utomstående smärta
och alla skavsår inombords

det skär i hela mig
när du ler och säger "nej,
jag kommer aldrig någonsin
stanna kvar här för dig"
fast jag vet att du bara menar väl,
vännen

när någon träffar rätt

,

räkna med att jag kommer kopiera denna tjejen.
i minsta detalj.
för fy fasen, hon träffa mitt i prick.
minus brillorna kanske.
men dom passar henne, för hon är snyggsnyggsnygg!

när man är svag

ligger i min säng nu efter ett pass på gymmet med caroline och en instruktör, som ärligt talat sög all kraft och energi ut ur mig. på första maskinen.
jag ska inte klaga, men vem bad om att få träna armar?
jag har för mig att jag sa jag ville träna, mage ben och rumpa?

i vilket fall som helst träffade hon mina svagaste punkter med dessa helveten till maskiner.
jag vet om att jag är svag i mina armar, och jag har hört det förr.
få se, ungefär hela mitt liv.
men vad ska man förvänta sig av en som undviker armhävningar på träningen och gör sit-ups i stället? alltså är magövningar inget större problem.
men idag brast de helt för mig, jag fick själv en chock.
sitter och fäller onödiga tårar, för man inte kan lyfta en enda rörelse på maskinen.
ja okej att jag blivit mer känslig sen jag börja med p-piller, men snälla therese?
behöver ju inte göra ryktet värre om att jag är svagast i hela universum.

hur som helst fick jag reda på att jag har ett väldigt svagt axelparti.
förvånad? nä
besviken? tja, kanske man kan kalla det.

jag är i alla fall väldigt överraskad över att jag klara skriva detta på ungeäfr 5 minuter, då jag knappt känner mina armar över huvudtaget.
och nä, jag skämtar inte.
imorgon barn, får ni själv flyga upp på både skötbord och stolar.
för imorgon är Therese handikappad.

080218
<3

jag vet

jag vet, jag har sagt det förr.
men nu är jag till största delen helt säker.
innebandydelen är slut för min del. känner att de inte längre ger mig något.
plus att jag inte finner något intresse längre. tråkigt men sant!

tjejerna kommer vara med i kävlinge nya om några veckor.
"grattis till seriesegern"
alla är med, utom jag.
det kändes.

menmen, jag deppar inte för det.
hjälmen kommer finnas kvar och kan dammas av när intresset en vacker dag återkommer.
vilket jag tvivlar på.

när man försöker minnas

Jag försöker minnas
varje steg jag tog den dagen. Jag sprang fortare än jag nånsin gjort. Genom gator, under tunneln, förbi idrottsplatsen, förbi ån, förbi badhuset, förbi skogen, förbi mig själv. Det spelade ingen roll att regnet föll ner, jag föll jag med. Likt regndropparna kastades jag mot asfalten och där låg jag kvar. Synade världen från en vinkel jag aldrig vågat utforska förut. Vågade le trots att jag grät. Viskade att det finns något vackert i allt. Jag vågade bara inte tro på det än. Jag försöker minnas hur jag tog mig upp och hur många steg hemifrån jag var. Allt jag minns är hur asfalten kändes mot min bara hud.

Om löften är till för att brytas så var jag felfri. Att ljuga för sig själv är tragiskt säger dem, jag vågar påstå att lögner är vackrare än sanningen. Kanske handlar det om att jag alltid tar den lätta genvägen istället för att våga ställa mig upp och kämpa för att nå slutstationen.

när det händer för mycket

kort och gott om igår.
har varit med om roligare.
men visst hade vi roligt, på något sätt kör vi med talesättet "det blir vad man gör det till".
Egentligen gillar ingen av oss den meningen, men det är för den från början kom från fel persons mun i fel tillfälle.

Igår började det med tacos här hemma, och kreativ som jag nu blivit under ett tag på dagis, kom jag på iden att köpa färdig kladdkaka och trycka ut små hjärtan med pepparkaksform. Fiffigt va?
och sen, köpte vi det jag längtar efter alldra mest; jordgubbar!!
jag stod för dekorationen av efterrätten, vilket inte är min starka sida, och sara stod för maten, vilket inte är hennes starka sida.
Men det blev bra, och det blev ätbart!

långt om länge är det dags att ta sig till stationen, när emma plötsligt utbrister det vi har hört förr;
var är mitt pass?
ja pass, kvinnan äger ingen legitimation, och denna gången har hon blivit av med passet.
efter att ha vänt upp och ner på huset och fått en del raseriutbrott från emmas sida, inser vi att vi missar tåget.
vi ringer upp alla med körkort i vår kontaktlista och frågar om någon kan ta oss till sara, där vi ska hämta hennes pass, då hon är brunhårig, likaså emma.
vi provade med mitt gamla pass, om det hade funkat.
men jag vet inte riktigt. Bakåtslickat hår, två pentaslingor hängandes och tandställning.
nja, inget säkert kort.
hem till sara, chansar på att vakterna inte ser någon större skillnad på sara och emma.
ringer efter taxi och iväg till landskrona.
ett kvarter bort från baren står emma och rabblar upp saras personnummer, sjärntecken, andranamn, ja gud vet allt.
tro det eller ej, hon kom in.
däremot var jag ett osäkert kort.
efter många om och men från vakten, fick jag hjälp från en tjej och sa att man kände igen mina ögon. tackar för det.
sen kunde mr icke svensk skippat sin kommentar om att han blivit kär i mina ben.
men det är en annan historia.

nu börjar det bli långt.
några drinkar och shottar senare erbjuder sig rickard att ta oss till tivoli då han skulle vara nykter och ville också ut i helsingborg. Så in i en peugeot och iväg.
väl inne på tivoli var där inte speciellt mycket folk, och de folket som var där va mest konstigt.
men som sagt "det blir vad man gör det till"

nu får jag nog börja avrunda, behöver ju inte gå in på minsta detaljer då ni får sitta här hela kvällen och läsa.
hem till krille och carro, där vi fick en halvtimmes sömn.
gissa vem som somna så fort hon kom hem och sov till 17.00.
emma är duktig, hon jobbar.
ledig i morgon dock, då någon annan jobbar!

nu ska jag hoppa in i duschen och skölja bort det onda i halsen.
ja, ni läste rätt, jag har lite ont i halsen.
hejdå mina vänner.

14 feb

vaknade idag av att min taklampa var tänd och jag hade datorn i famnen. klockan var halv 7.
dessutom hade jag både batterisladden till datorn runt kroppen samt mobilladdaren.
gissa om jag va trött igår.

när jag väl hade tagit mig i kragen för att gå upp hade klockan hunnit bli halv 11, men det kan ju kvitta, för på bordet låg en liten paket, och ett vykort "vi älskar dig!/ mamma och pappa"
och där låg väldens sötaste hjärthalsband! :)

nog om det, jag funderar på om jag ska städa mitt rum tills tjejerna kommer ikväll.
men sen och andra sidan kommer dom inte förrän ikväll, så jag kan vila lite till.

ha en mysig alla hjärtan dag hörre ni.
för det ska vi ha :)
adios!

när man inte orkar

okej, jag känner hur all energi har försvunnit och hur ryggen värker.
Jag väntar bara på att tinnitus ska komma.
Mina små änglar på jobbet går igenom en fas nu, där allt är fel och allt är hemskt.
Man går runt och bär på två barn när man kommer på morgonen och har två kvar på höften när man ska gå hem för dagen.
tro mig, de knäcker även den starkaste ryggen.

Det är jobbigt just nu, de kan jag erkänna, och jag lovar er, det är 500 gånger jobbigare än vad ni kan föreställa er.
med ingen personal, och man blir lämnad ensam med 11 skrikande barn, kan ni se de framför er?
man känner sig usel, att man bara kan ha två i famnen medan den tredje står fastlimmad kring ens ben.
sen att man känner att tålamodet sviker, man vill bara lägga sig ner på golvet, skrika och dra sig i håret i frustration när inget hjälper.

men jag ska inte klaga, dom säger att det går över.
jag får leva på det.
i övrigt har jag världens finaste barn, men just nu, orkar jag ingenting.

bambi?

Nu har pappa och jag, efter många månader, hittat en bil som föll båda han och mig i smaken! :D
jag är så lycklig.
okej, där är lite smårepor här och var, en stor på vänster bakskärm om vi ska vara petiga, men det är en -00 och hade gått 7.850 mil, så how cares?

och pricken över i:et, är den redan döpt.
till bambi.
De får vi fundera över!
bambi.....

fam. Petersson kommer fira detta med en stor äcklig flottig,
ja just det, pizza!