när man försöker minnas

Jag försöker minnas
varje steg jag tog den dagen. Jag sprang fortare än jag nånsin gjort. Genom gator, under tunneln, förbi idrottsplatsen, förbi ån, förbi badhuset, förbi skogen, förbi mig själv. Det spelade ingen roll att regnet föll ner, jag föll jag med. Likt regndropparna kastades jag mot asfalten och där låg jag kvar. Synade världen från en vinkel jag aldrig vågat utforska förut. Vågade le trots att jag grät. Viskade att det finns något vackert i allt. Jag vågade bara inte tro på det än. Jag försöker minnas hur jag tog mig upp och hur många steg hemifrån jag var. Allt jag minns är hur asfalten kändes mot min bara hud.

Om löften är till för att brytas så var jag felfri. Att ljuga för sig själv är tragiskt säger dem, jag vågar påstå att lögner är vackrare än sanningen. Kanske handlar det om att jag alltid tar den lätta genvägen istället för att våga ställa mig upp och kämpa för att nå slutstationen.