tomma rader

åter igen skriver jag utan en aning om vad jag vill säga.
jag antar att jag vill försöka skriva ner all förrvirring och förtvivlan på tomma rader utan innehåll.
Det känns som jag inte får ner ord, utan får fram känslor genom ångest och panik, något bara jag förstår mig på.
och vi har ju kommit fram till att jag kan vara jävligt svår, det erkänner jag. Det är inte många som förstår sig på mig när dom väl lärt känna mig, men sån är jag.
Jag behöver inte gå in på detaljer, för ni som vet, ni vet vad jag försöker få fram.
När man kommer till den stunden då man bara vill klösa upp sin kropp med bara naglar, dra loss stora hårtussar, ge sig själv en eller två käftsmällar i förtvivlan om att få känna om det känns värre än saknad, förvirring, längtan, förtvivlan, panik, ångest, på en och samma gång, det är då man inser att man kanske skulle sänka garden och våga släppa in de som vill försöka förstå.

jag vill inte gå in på någon närmare självbiografi av något slag, eftersom det är svårt att sätta ord på allt.
jag kan säga så mycket som att jag inte lyfte ett finger för att ens försöka göra mig hörd för några år sedan. Jag önskar att jag redan då byggt upp min mur av försvar som hade kunnat rädda mig från en avtrubbad spegelbild och dålig självkänsla.
hade jag inte fel hårfärg så var jag för smal, var jag inte för smal så var jag äcklig. ja ni förstår.
och jag bara stod där, och lät allt hagla över mig.
nästan lite skrattretande idag men jag känner nu hur gråter står mig upp i halsen.
men på något sätt har jag alltid lyckats vända ryggen till, sätta upp en fasad och låsats som om ingenting hade hänt.
jag antar att jag redan då aldrig skulle visa mig svag.
ta hand om dina tankar nu
förvara dom där inger ser
och sedan vet du hur man överlever
man sitter bara tyst och ler
det var väl ungefär så jag resonerade.
men jag skriker inte längre mig hes, de gjorde jag alltid förr bakom stängda dörrar. och jag skakar inte längre i otakt till musik.
visst skaver fortfarande själens alla kanter när jag knappt vet vem jag är och vem jag var.
och som jag skrivit i tidigare text, är det ganska ironiskt att det krävs så lite för att förstöra sig själv.
jag önskar jag kunde berätta mer ingående, att jag kunde sätta ord på mina andetag.
men visst vet vi, att ångest sliter hål på hela jävla själen, och att de finns andetag som gör så ont att dra, att man hellre vill lägga sig ner, och bara sluta.
Jag försöker fortfarande förklara hur jag trampade snett i livet med rätt ord.
hur jag lät meningen "men herregud, du är rätt död nu" svetsas fast på min näthinna, och hur jag accepterade att bli nedtryckt när jag redan legat ner, slitits i stycken för att sedan begravas levande.
Jag ska inte låta tragisk på något sätt, jag överbelastat inte längre av ett besegrat förflutet, och jag har vunnit över alla väldens hinder.
jag vet en del om återhämtning, jag har säknt garden och tagit emot hjälpande händer för första gången.
och ordet "otillräcklig" rör mig inte i ryggen längre.
aldrig någonsin.