Jag gråter bara i regnet

Livet.
En klump med celler som utformas och specialiseras. Vi föds och vi dör. Det är oundvikligt.
Livet gör så förbannat ont att leva. Samtidigt är det alldeles fantastiskt och det enda vi
har att faktiskt kämpa för. Vi har egentligen ingenting mer än våra liv att hålla fast vid.
Att slå knogarna blodiga för och skrika oss hesa för att upprätthålla.

Jag har sett hur dom gör. Dom som inte står ut. Jag har varit en sån själv. En människa som lever i gråskalan mittemellan skrattet och gråten.
Jag vet hur förbannat hopplöst det är.
Mina ben har gett vika i regn och jag har legat där på våt asfalt bara för att livet är så jävla hopplöst, så jävla meningslöst.
Jag har tagit stryk och slagit tillbaka. Jag har vänt andra kinden till i brist på ork.

Jag skulle inte ändra på nåt. Jag skulle inte ge tillbaka ett enda ärr, jag skulle inte ge tillbaka en enda tår.