jag är lika borttappad som du, glöm inte det

Jag skulle skriva någon långt här. Något fint. Ni vet sånt som fäster sig bakom ett revben. Men det kommer det inte bli. Bara mina funderingar som gick runt i huvudet på vägen hem igår. Plötsligt kom jag och tänka på hur jag skulle varit som person, om jag aldrig hade fått tagit emot smällarna jag fick i mina yngre dagar. Eller hur jag hade varit om jag faktiskt för en gång skull kunnat stå upp för mig själv och försvarat mig själv. Jag hade kanske inte varit den omtänksamma personen som känner andas lidande rakt genom själen. Inte heller den som faktiskt lyssnar och hjälper. Men bli inte lurade. Vi har alla andra sidor. Jag lärde mig inte bara att visa medlidande, jag lärde mig även hur man knäcker en människa. Och jag är duktig på det. Jävligt duktig mot en som förtjänar det om jag ska vara uppriktig. Jag är absolut ingen fysisk människa, jag gräver mig djupare än så. Psykiskt. Det är egentligen ingenting jag är stolt över eller någonting jag går och skryter om. Det är bara någonting jag lärt mig på vägen. Jag kan äntligen stå upp för mig själv och jag träffar mer än gärna de som förstörde min självbild. Och det har jag gjort. Några stycken. Dom som inte springer bakom hörn så fort dom ser en. Man får höra de orden som är alldeles för sent att bygga upp något nytt på. Jag hade behövt dom orden för några år sen grabben. Det känns skönt att kunna stå rakryggad och med huvudet högt. Och spotta dom i ansiktet. Jag kan fortfarande knäckas. Det kan alla. Hur starka ni än må vara kan ni knäckas. Jag anser mig som den starkaste i världen. Men vi har alla sett hur en 12 åring knäckte mig. Brutalt. Åldern spelar ingen roll. Det är den ömma punkten man ska komma åt. Och alla har vi en öm punkt. Jag knäcktes. Det tog mig dock två månader. För några år sedan hade det tagit minuter. Sen hade jag gått och gömt mig. Och det ångrar jag att jag gjorde. Gömde mig. Men det gav mig en personlighet, en fin sådan. Och en krossad självbild.