när man låter muren rasa

som jag har skrivit i mitt lilla block, nerklottrat av ett gammal förflutet, känslor och meningar fann jag;
"jag mår bra,
för älskling
jag hade inte
satt upp
murarna
om dom inte skulle
hålla
för en liten jordbävning"
men jag kände idag, något som jag inte kännt på flera månader och år.
bit efter bit bara föll allt, de bara föll.
jag kände mig så maktlös på bara några minuter och jag kände hur jag bad på mina bara knän för att få muren stående igen.
Det är nu vid såna här tillfällen, då man sitter här själv och tankarna bara river sönder en.
I ren desperation vill man bara slita ut tankarna som ständigt viskar att detta är bäst och det blir bättre snart.
Man tar sig samman och lyssnar på hjärtat som dunkar för en anledning, och man låter åter igen tankarna intala en.
Jag lever fortfarande med tankar som andra stoppat in under revbenen på mig,
och jag lever fortfarande med undran, hur annorlunda saker och ting hade varit om jag inte hade totalkollapsat och stängt ute alla runtomkring mig.
jag talar nog för fler när jag säger att ibland sliter ångesten sål på hela jävla själen
och jag talar nog för ännu fler när jag säger att hjärtan läker och vingar växer ut igen.

jag vet bara nu att jag tänker inte vara lika blåögd som förra gången och trasas sönder inför mina egna ögon för att jag inte kunde svälja stoltheten.
och jag står fortfarande för;
Kärlek börjar med ett gemensamt andetag -
och slutar när den ena håller andan.