svåra tider

Från att vara den som säger godnatt med ett leende på läpparna och somnar utan problem för man känner värme från den som betyder mest för att sedan gå upp, utvilad och vara social och äta frukost med familjen, till den som ligger kvar i sägen efter en natt fullt upptagen med att vända kudden på jakt efter en torr sida. Och att vara den som vänt världen helt upp och ner.
Det känns osm ångesten och förvirringen äter upp en inifrån och trots att det var mitt beslut är det jag som ligger på botten och försöker hämta andan.
Jag fick frågan vad som gått så fel, varför jag är helt förkrossad när orden om att vi skulle gå skilda vägar kom från min mun.
Jag vet inte om ni förstår, men jag har lämnat min ena halva, den som fick mig på fötter igen efter så många år och han som visade mig äkta kärlek. Därför är jag helt förkrossad, just därför.
Och det skriker fortfarande inom mig, varför, varför varför?
och vet ni vad det jobbigaste är? Jag minns inte längre vad som gick fel, kanske är det för jag inte vill minnas, men alla de roliga och fantastiska minnen spelas bara om och om igen i huvudet.
jag vet bara att vi sagt att vi är skrämmande lika och att det funkar inte, och så är det kanske?
jag vill nog bara inte inse de.
hade jag vetat att det skulle vara såhär hjärtskärande hade jag avstått i allt som har med kärlek att göra, men vi behöver de. Vi behöver värmen och omtanken från någon som tycker om en för den man är.
och jag menar, man kan inte glömma bort allt det roliga och mysiga man varit med om, right?
nio månader har med sig en underbar saga med underbara minnen och det är inte bara att kasta i sjön, vilket jag asolut inte kommer göra förrän tiden gett svar.

Jag vet inte längre vad jag ska skriva. Jag vet bara att jag tappat mig själv och jag väntar bara på att hitta rätt väg igen.
Att skriva detta hjälpte inte så värst mycket, mina ögon är fortfarande svullna och röda, men jag vet att det är i sånt här läge marcus skulle sagt att jag var den finaste i hela världen.
ja, och nu var tangentbordet indränkt i tårar också.

Du vet att jag älskar dig och jag vet att du älskar mig.
Allt vi behöver är tid och vi klarar allt tillsammans, eller hur?
Jag tänker aldrig ignorera den 18 i varje månad,
för det är fortfarande 080218.