skrivfeber

eftersom febern höll mig vaken större delen av natten, och hur jag i frustration tog av och på mitt tjocka duntäcke stup i kvarten, gick tankarna på högvarv.
Jag ville ge mig en eller två käftsmällar när sanningen kom krypandes och när jag insåg att min tragiska sida håller på och ta över helt.
visst har man dåliga dagar, det har vi alla. Mina kommer bara oftare och stannar en längre tid.
Men jag menar, jag har underbara vänner som får mig o skratta bara jag ser dom, som visar mig vad äkta vänskap är och hur man kommer på fötter igen. Jag har 2 fantastiska föräldrar, som jag vet, alltid finns för mig. och som kan se rakt igenom min fasad, och bara genom en liten ynka kram kan försvara mig från allt ont.
Jag har en bror, som många gånger fått mig både arg och glad så glädjetårarna sprutar åt höger och vänter, det kallar jag syskonkärlek på hög nivå. Han är inte bara en bror, utan också världens bästa vän som jag ser upp till. en jag kan lita på till 100 %, utan tvekan.
Jag har ett jobb som jag trivs med så himla bra, jag älskar mina nya små liv. mina små änglar som Hampus kallade dom. och visst är dom de, mina små änglar.

Jag är inners inne totalt jävla trött på att vara tragisk, absolut ingen anledning till det, och absolut ingen nytta av det.
Men ibland har man dagar då man måste skriva av sig, bara få ut allt som pumpar i blodådrorna, skaver mellan revbenen och som svetsats fast på näthinnan.
och det är som dom säger;
vissa faller sönder,
andra stannar kvar.
Det är så mycket som jag vill få sagt, men väljer att skriva ner i mitt block, för, för er är det en enda stor, fet gåta, som bara består av tragiska meningar.
för mig är det något jag klarat av, något jag upplevt, något jag vann. och vissa saker väljer man att begrava långt inne bland revbenens alla gömmer.
och jag är fortfarande den therese som översvämmas av känslor, totalt ignorerar dom, packar ihop dom till en boll och skjuter iväg. Ni vet, för ni har läst allt förr.
"men herregud, du är rätt död nu" är meningen som kommer följa en livet ut, men som bevisar att jag vunnit över mig själv. och det, det kan jag leva med!

Jag börjar förstå efter alla år, vad som gick fel, varför allt hamna snett.
jag gjorde ingenting för att de skulle bli rätt.
Jag förlora en del av mig själv i mitt förflutna, men jag känner framtiden.
and I love it!