ja när man ändå passa på att vakna halv 8 på en söndag har man ju tid för att ligga och grubbla på saker och ting. som jag är ganska duktig på. ibland för duktig. men det hör inte hit.
jag kom och tänka på anonyma kommentaren i min text "dead and gone".
löd väl ungefär i stil med:
"synd att du är så pass blind att du inte inser vad du går miste om. tids nog så."
ska jag vara ärlig började jag småskratta när jag läste de, vanligt vis hade jag kokat upp av ilska och undrat varför i helvete man lägger sig i andras liv. Men sånt hände förr.
inte nu, nä detta var lite skrattretande.
jag menar, jag vet själv vad jag går miste om och vad jag inte går miste om.
jag vet vad anonym syftar på. det är ju obvious.
tänker dock inte gå in på någon närmare förklaring, mer än att jag väntade på att han skulle växa som person, bli starkare. eftersom jag kände hur det började brista.
och visst, han blev starkare och det var jag jättestolt över, och jag släppte aldrig taget helt för snart så kanske man skulle växa ihop igen.
men nu, jag är ledsen, men i mina ögon är han tillbaka på ruta ett igen.
söndag 15 mars 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Kära Therese,
du ska få ett namn att använda dig av. Jag var opersonlig sist jag lämnade spår efter mig.
Vi är ungefär likadana du och jag. Förvirrade och fulla av grubbel. Det som störde mig mest i det här fallet var att ni är två unga människor som faktiskt älskade varann på riktigt en gång. Och ni gör inget annat än varandra illa. Även om det är omedvetet. Man faller snett ibland, det gör alla. Men att utgången ska bli verbalt krig, vinner man någonsin på det?
Jag känner dig inte och jag har absolut ingen rätt att lägga mig i vare sig ditt eller "hans" liv. Det kändes bara så otroligt tråkigt. Du kanske skulle tjäna på att växa lite du åxå..
Skicka en kommentar